Tankar, Minnen, Livet

Idag när vi var påväg hem ifrån Stensjörans så lyssnade vi på radion och Martin Stenmarks nyaste låt spelades, 1000 nålar. Har ni inte hört den så lyssna på den. Vad man än har i hjärnan, eller det mesta i allafall kan reflekteras i den låten. Jag tänkte såklart på min lilla ängel däruppe och tårarna var nära. Men jag slog av och lyssnade på låten nu ikväll när jag kom hem och tårarna rann som aldrig förr. Allt man vill säga och allt man vill att mamma ska göra i gen det kommer tillbaka i den låten. Rickard fanns ju där vid min sida och trästade och fick allt att kännas bättre igen, som vanligt. Nu känns allt lite bättre och jag vet att han står där vid min sida då jag inte orkar. Men varfö gör det ändå så ont? Jag vill ju inte att det ska vara såhär jobbigt, jag vill komma ihåg mamma för den hon var och minnas allt det bra. Men saknaden och sorgen tar många gånger överhanden och det känns som att jag faller. Tappar fästet från marken och faller hejdlöst tills någon tar emot mig och tröstar och lindrar.
Min mamma finns inte längre här med mig och det är något jag måste börja acceptera snart, annars kommer det komma till mig som en hård smäll i magen. En smäll som slår mig till marken och gör att jag inte orkar ta mig upp. Men det gör så ont, så fruktansvärt ont.

Ta vara på era föräldrar, syskon, släkt och vänner och låt dem få veta att de är värdefulla för just dig, berätta ofta för dem hur mycket ni tycker om dem. Det kommer en dag då ni kommer att ångra er, allt ni gjort och inte gjort och alla ord ni velat säga. Tro mig, jag vet..



Fånga dagen och lev den som den vore din sista, i morgon kan det vara försent.